Del 2: Konkurrensen hårdnar för den som vill vara bäst

Regeringen har högt ställda mål för Sveriges digitaliseringspolitik. Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliserings möjligheter. Men vad betyder ”bäst i världen” och hur kan man veta om målet är uppnått?

Digitaliseringsrådets kansli ger i en serie artiklar sin tolkning av hur Sverige ligger till. I den första delen undersöker vi hur man beskriver vad som är ”bäst i världen” idag genom ett urval internationella index om den digitala utvecklingen. I del II tittar vi närmare på enskilda indikatorer som förekommer och frågar hur Sverige presterar indikator för indikator. I del III är det vår avsikt att dra slutsatser från föregående delar och närma oss en lista av indikatorer som är relevanta för digitala föregångsländer som Sverige att följa för att veta vad som är bäst i världen imorgon. 

Del 1: Internationella index om den digitala utvecklingen, vem är bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter?

Del 2: Konkurrensen hårdnar för den som vill vara bäst

Del 3: Ett nytt urval av indikatorer för digitala föregångare (publiceras inom kort)


Konkurrensen hårdnar för den som vill vara bäst

Det finns en hel del Sverige behöver bli bättre på. Om internationella jämförelser är referensram för vad som är bäst i världen finns mycket att lära från den grupp länder som framstår som digitala föregångsländer: Danmark, Finland, Holland, Norge, Storbritannien, Sverige, Sydkorea.

Skillnaderna länder emellan är ofta små och även minimala förändringar i poäng ger ofta utslag i rankningar. Det är svårt att med säkerhet säga något om Sveriges prestation över tid, annat än att det på indexens övergripande nivå finns en nedåtgående trend i Sveriges rankning.

Vi har tittat närmare på enskilda mätpunkter för att bedöma om mätpunkten är relevant och om det saknas viktiga mätpunkter. Det väcker frågor om svenska data som lämnas är av god kvalitet, hur försämringar över tid och skillnader mellan länder delvis kan förklaras av mätmetoder. Nästa steg är ett i del 3 föreslå ett urval indikatorer relevanta för Sverige och gapande kunskapsluckor till exempel inom e-förvaltning, beskrivning av kostnader och priser, användning, användare och icke-användare, telekominfrastruktur, säkerhet och internetinfrastruktur, morgondagens teknik och tjänster.

De index vi tittar på här är samma som i tidigare artikel, se tabell 1. Här tar vi nästa steg genom att titta närmare på de enskilda indikatorer som används och fråga hur Sverige presterar indikator för indikator och vad vi kan ha att lära av länder som presterar bättre än oss. Men låt oss först ge några sammanfattande kommentarer som är aktuella i skrivande stund, tredje kvartalet 2017.

World Economic Forums Networked Readiness Index (NRI). Sverige behåller plats nr 3 för fjärde året i rad. I resultatet 2016 går Sverige en smula framåt i poäng både på kvantitativa och kvalitativa mätpunkter vilket var positivt då Sverige året före gått bakåt i poäng, något som väckte oro inför 2016. WEF arbetar med att utveckla sitt index och kommer presentera nästa rapport 2018.

EU-kommissionens Digital Economy and Society Index (DESI). Sverige var det enda land som backade i poäng 2016, vi tappade placeringar från 1 till 3 och beskrevs som ”lagging behind”. Placeringen 2017 ligger kvar på 3 med en aning högre poäng. EU-kommissionen har uppdaterat sina indikatorer och ändrar beräkningen av poäng. Den nya poängberäkningen görs också för 2016 års resultat vilket är positivt för jämförbarhet över kort tid men dessvärre leder till att uppgifterna i äldre rapporter inte kan jämföras med nyare rapporter.

ITU:s ICT Development Index (IDI). Sverige ligger stilla i poäng de senaste tre åren medan andra länder går fram vilket lett till att Sverige tappat placeringar från 2, till 3, 6 och senast plats 7. Även ITU uppdaterar indikatorerna på ett sätt som ställer till det med jämförbarheten över tid. Det är ett viktigt index eftersom de flesta indikatorerna kommer från förstahandskällor och de data som ITU samlar in återanvänds i många andra studier, inte minst NRI, e-II och EGDI. 2017 års rapport väntas under hösten, men det finns också betydande invändningar mot indexets urval av indikatorer och frågor om vilka slutsatser man kan dra.

Konsultföretaget Boston Consulting Groups e-Intensity Index (e-II) är möjligt för oss att analysera tack vare att företaget gjort data tillgängligt, vilket vi uppskattar. Sverige backar fyra år i rad från 2:a plats till 3, 6, 7 och 9. Prestationen är mycket låg för e-förvaltning och Sverige går bakåt i flera aspekter av användning. e-II hämtar data från olika källor och har i vissa fall några års eftersläpning vilket skapar svårigheter för jämförelser med andra index.

FN:s E-Government Development Index (EGDI) är uppbyggt av tre separata index och hämtar data från bl.a. ITU och en grupp utpekade experter. Indexet utkommer vartannat år och utvecklas för att bli bättre. Sveriges prestation har varierat över tid och frågetecken kring metoder för datainsamlingen pekar på att jämförelser över tid bör ske med stor försiktighet.

Tabell 1: Sveriges rankning i ett urval internationella index

Kvaliteten på källdata (reliabilitet och validitet)

Bland de index som nämns här finns ett mått av överlapp där flera index baseras på data från samma källa. I slutet av artikeln presenteras listor över vilka indikatorer som ingår i respektive index. EGDI hämtar data från bl.a. ITU:s databas som ligger till grund för IDI, NRI hämtar data från bl.a. ITU och EGDI, medan e-II hämtar data från bl.a. ITU, EGDI och NRI. Kvaliteten på källdata är därför viktig eftersom eventuella felaktigheter sprids till flera aktörer. Källdata för Sverige samlas in av bland andra SCB och PTS och rapporteras sedan till Eurostat, ITU och andra för att användas och återanvändas i alla möjliga sammanhang.

För att få fram index med många länder inblandade är det praxis att komplettera data som saknas med data från tidigare år eller i värsta fall egna skattningar. Också det visar hur viktigt det är att garantera kvaliteten på källdata.

Källdata kan skilja sig mellan länder t.ex. genom att avse olika ålderskategorier och definitioner av enheter. Data kan rapporteras med olika kvalitet till den organisation som samlar in uppgifterna. Det kan väcka frågor, är det t.ex. korrekt att andelen hushåll med tillgång till internet är 89 procent i Sverige och 98 procent i Korea, vilket anges av ITU? Är samma åldersgrupper studerade, avses tillgång till ”internet” eller ”internet access”, dvs. mäts möjligheten eller utnyttjande av bredband? Med vilka konfidensintervaller anges data?

Det finns anledning att ställa frågor både om datas tillförlitlighet (reliabilitet) och giltighet (validitet). Med index finns det alltid risk att valideten brister eftersom indexet består av olika komponenter som många gånger har olika stor vikt. Både vilka komponenter som ingår och hur stor betydelse de har bygger på antaganden som många gånger kan diskuteras. De studier av rangordning mellan olika länder som vi gör här stärker vår uppfattning att deras giltighet kunde vara bättre.

Befintliga index om digitalisering brister också i reliabilitet eftersom underliggande komponenter t.ex. tillgång och användning ofta mäts i urvalsundersökningar som i sig kan innehålla både slumpfel och systematiska fel. Det gör jämförelser över tid och mellan länder vanskliga inte minst mot bakgrund av att skillnaden mellan länder som kommit långt ofta är små. Ett litet fel kan göra att rankningen förändras och att ett land kan tappa eller klättra en eller flera placeringar. 

När runt 90 procent av alla människor använder internet blir det mindre intressant om det är 88 procent eller 94 procent och mer intressant hur stor andel som inte använder och vilka olika förklaringar som finns därtill. Dock kan skillnaden mellan 88 procent och 94 procent ge stort utslag i rankning även om orsaken förklaras av skillnader i ländernas andel ensamhushåll och hur många äldre som ingår i befolkningen.

När en företeelse slutar öka och siffrorna planar ut ökar betydelsen av variationer som inte är statistiskt säkra. Med ett konfidensintervall på 3 procentenheter är skillnaden mellan 88 procent det ena året och 94 procent det andra året (eller i olika länder under samma år) inte statistiskt säkert. Detta samtidigt som andelen svarande tenderar att minska och den statistiska osäkerheten att öka.

Många av de indikatorer som används syftar till att jämföra spridningen av ny teknik och nya företeelser. Sådan spridning följer typiskt en S-kurva med en långsam start, en period av stark tillväxt och en återigen långsam utplaning. När företeelser börjar plana ut blir variation i mätningarna år från år mindre pålitliga. När många länder jämförs och mångas kurvor planar ut på ungefär samma nivåer blir jämförelser opålitliga inte bara mellan år utan också mellan länder. Det finns gott om tecken på den typen av osäkerheter i flera index och det ger anledning till några slutsatser: Data för indikatorer som vare sig ökar eller minskar markant måste tolkas med stor försiktighet; indikatorer som kan förväntas öka eller minska ger data av bättre kvalitet och relevans.

Vad studierna säger

World Economic forum (WEF), har längst tidsserie med studier av digitaliseringens utveckling. Global Information Technology Report (GITR) presenterade redan 2001 sitt första Networked Readiness Index (NRI). GITR utkom 2001-03, gjorde sedan uppehåll till 2007 men har sedan dess utkommit i samarbete mellan WEF och det franska universitetet INSEAD under andra kvartalet varje år. Sverige har rankats på platserna 4, 4, 4, 2, 2, 2, 1, 1, 1, 3, 3, 3 och senast på plats nummer 3.

53 datapunkter är fördelade i tio sub-index och jämförelsen avser 139 länder. Hälften av datapunkterna utgörs av betygsättningar utförda av en utvald expertpanel (vi kan kalla det grupp A) och hälften av kvantitativa data från andra källor (grupp B).

Grupp A består av den enskilt mest använda källan i studien, vilket är deras egen ”Executive Opinion Survey” som består av 26 frågor riktade till 14 000 ”business executives” i 140 länder. Dessa 14 000 respondenter verkar bara besvara frågor som rör det egna landet, vilket innebär att det i medeltal är 100 respondenter per land. Det är intressanta och relevanta frågor som ställs men det är en kvalitativ studie och det är svårt att ha några synpunkter på kvaliteten i data, man får acceptera dem som informativa delar i ett kompetent konstruerat index.

Ser man enbart till måtten i grupp A får Sverige en högre rankning än om man ser till mått baserade på hårda data i grupp B. Det beror till stor del på att vi bara undantagsvis rankas sämre än omkring 20 i måtten i grupp A medan det är större spridning på resultaten i grupp B. Sämst i grupp A är plats 43 för kvaliteten i utbildning i matematik och teknikämnen, 33 för intensitet i lokal konkurrens mellan företag, 25 för kvaliteten i utbildningssystemet och 23 för statens upphandling av avancerad teknik. Gemensamt för dessa indikatorer är att de inte omedelbart speglar förhållanden om digitalisering. De är snarare ställföreträdare för saker som bör finnas på plats för att digitaliseringen ska ha goda förutsättningar. Vi kan på så sätt skilja på indikatorer som är ”kärnindikator” respektive ”proxyindikator”.

Proxyindikatorer är viktiga för att visa hur förutsättningarna ser ut för den fortsatta utvecklingen men de mäter inte hur digitaliseringen utvecklats. Ser man till Sveriges prestation enbart i kärnindikatorer (31st.) får vi en medelrank på 15, medan prestationen enbart i proxyindikatorer (21st.) ger oss en medelrank på 21. Det ser ut som att våra förutsättningar är lite sämre än våra faktiska prestationer, är det negativt för framtiden? Nej. En likadan titt på data från 2010 visar att vi rankades som 10 i medel för kärnindikatorer och 18 för proxyindikatorer och 2010 följdes av år där vi rankades på första plats. Däremot visar jämförelsen mellan 2010 och 2016 att vi tappar mer positioner i kärnindikatorer än i proxyindikatorer, vilket inte är positivt.

Två indikatorer som är direkt hämtade från FN:s e-förvaltningsundersökning, EGDI, presenteras som hårda data men är även de baserade på expertbedömningar om än av andra experter än de som anlitats av WEF/INSEAD. Också dessa datapunkter visar dåliga prestationer, plats 45 för e-deltagandeindex och plats 28 för statligt online-service index (som framgår under beskrivningen av EGDI nedan har dessa data uppdaterats strax efter NRI publicerades 2016 och Sverige rankas där på plats 27 respektive 15).

De sämsta resultaten i grupp B är plats 107 för företagens skattesats som andel av vinst, plats 66 för kostnader för fast bredband uttryckt i PPP$, plats 48 för antal mobiltelefonabonnemang, plats 42 för antal dagar att starta ett företag, 36 för andel som skrivs in för högre utbildning samt plats 32 för mobiltäckning av populationen. Flera av dessa är kärnindikatorer och det förefaller mer allvarligt att prestera sämre i dessa, låt oss titta närmare på dem.

Plats 66 för bredbandskostnader ser inte alls bra ut. Det är ingen tröst att det ser ännu sämre ut för Danmark (70), Norge (71), Holland (85) eller Tyskland (97), när det istället ser bättre ut för Finland, (51), Polen (25), USA (11), och Storbritannien (6). Måttet som jämförs är pris per månad för abonnemang på fast bredband (vad som helst över 256 Kbps) i köpkraftsjusterade US dollar (PPP). Ungefär motsvarande indikator finns också i DESI: pris per månad för fast internet, 12-30 Mbps, uttryckt i procentandel av inkomsten. Där placeras Sverige allra bäst bland EU-länderna. Skillnaden mellan dessa indikatorer är dels bredbandets hastighet, dels valet av parametern köpkraft eller andel av inkomst. Det väcker frågor om vad som är bra mått på kostnader för bredband för internationella jämförelser. Är internetuppkopplingar jämförelsevis billiga eller dyra i Sverige? Samma fråga får ställas om kostnader för mobilsamtal och datatrafik. Relevant i sammanhanget är att Sverige placeras som nummer ett för konkurrens inom internet och telefoni. NRI:s data från ITU 2014, placerar Sverige på plats 13 för pris för mobilsamtal med kontantkort. I ITU:s rapport ”Measuring the Information society report 2016” med data från 2015, placeras Sverige istället på plats 2. Vi får anledning att återkomma till vad som gäller idag och vad som är bra mått på kostnader.

Plats 48 för antal mobiltelefonabonnemang i befolkningen. Den här indikatorn ingår i IDI och inkluderar både kontantkort (aktiva de senaste tre månaderna) och andra mobilabonnemang. Data för Sverige i NRI är 127,8 procent, alltså 1,28 mobilabonnemang per person. I den senaste IDI med data från 2015 anges 130,38. ITU anger också att data avser befolkningen mellan åldrarna 16 och 74, det räknar alltså inte in barn vilket innebär att det totala antalet abonnemang som rapporteras av teleoperatörerna slås ut på en del av befolkningen men inte alla. Så vilka individer med teleabonnemang i landet är det som inte räknas till befolkningen? Förutom det uppenbara, barn under 16 och äldre över 74, så är det sannolikt gästarbetare och flyktingar som inte räknas till befolkningen. Det är intressant att se hur de länder som ligger högst i andel mobiltelefonabonnemang (1,73–2,33 per person) också är länder med många gästarbetare, Hong Kong, Kuwait, Saudi Arabien, Förenade Arabemiraten, Bahrain. Till detta kommer att vissa länder antingen inte har samtrafik, dvs. att det nationellt går att ringa från ene operatör till en annan, eller att sådana samtal blir mycket dyra vilket leder till att man istället skaffar sig flera abonnemang. Ovanstående osäkerheterna ger skäl att ifrågasätta indikatorns relevans både för att beskriva hur det ser ut i Sverige och att göra jämförelser med andra länder.

Det bästa exempel man kan tänka sig på en indikator där utvecklingen planat ut och det bara återstår små skillnader mellan länder gäller den procentuella andelen av befolkningen som täcks av mobilsignal. I NRI, med data från ITU, anges de 31 högst placerade länderna ha 100 procents täckning. Sverige delar plats 32 med tre andra länder på våra 99,99 procents befolkningstäckning som rapporteras av PTS. Vad är det som pågår här? Ser man till den databas som WEF gör tillgänglig på sin webbplats framgår att för mätpunkten (3.02) har vissa länder rapporterat data utan decimaler, andra med en eller två decimaler. Och mycket riktigt rapporteras det att 100 procent (dock utan decimaler) av befolkningen täcks av mobilsignaler i länder som Armenien, Bolivia, Colombia, Kroatien, Estland, Indonesien, Italien, Namibia, Norge och Schweiz. Är det med verkligheten överensstämmande? Även detta förefaller vara en indikator som väcker frågor. Borde PTS nästa gång istället rapportera data med tre decimaler eller avrunda till jämna 100 procent? DESI hanterar det genom att avrunda data för alla och ger Sverige därmed 100 procent men det kan ha nackdelar om det leder till att vi blir sämre på att uppmärksamma de i befolkningen som fortfarande saknar tillgång, i Sverige liksom i andra länder.

En indikator där utvecklingen fortfarande pågår är andelen internetabonnemang i befolkningen. Här finns många alternativ för att ta del av internet och stora skillnader mellan länder. NRI placerar Sverige på plats 14 för andel hushåll som har någon form av internetuppkoppling och plats 14 för andel hushåll med fast bredbandsabonnemang. NRI anger med data från ITU att 34 procent av svenska individer abonnerar på fast internet (vilket enligt ITU:s databas växt till 36,3 procent år 2016). I DESI använder man istället hushåll som måttenhet (vilket är ganska rimligt för fast bredband) och anger att 72 procent av svenska hushåll använder, dvs. har abonnemang för, fast internet. Det ger plats 14 bland EU-länderna. Här bör vi i Sverige fråga oss vilka mått som bäst svarar mot de politiska mål vi har nationellt.

En annan kategori som NRI anger är andel säkra internetservrar i betydelsen andel servrar som använder SSL för kryptering av internettransaktioner. NRI hämtar data från Världsbanken, som i sin tur hämtar data från netcraft.com som genomför undersökningen. I NRI:s index där data kommer från 2014 placeras Sverige på plats 11. Världsbanken rapporterar data från 2016 som är en förbättring men ser ut att placera Sverige på ungefär samma plats i relation till andra länder. Säkerhetsaspekter är väldigt intressanta och det finns andra mått man kan följa för att ge en mer fullständig bild, t.ex. signering med DNSSEC, övergång till IPv6, andel infekterade datorer som är synliga i det öppna internet.

I övriga 15 kärnindikatorer placeras Sverige på plats 9 eller bättre, av dessa är 7 hårda kvantitativa data och 8 st kvalitativa.

Proxyindikatorerna som alltså inte är direkt it-relaterade reflekterar viktiga förutsättningar för ett uppkopplat samhälle. Det är intressant att se särskilt på dem dels för att värdera hur vi presterar, dels för att fundera på om det finns andra indikatorer som är betydande som förutsättningar för digitaliseringens utveckling, som kompetens eller utbildning inom analys av stora data. Det finns även skäl fråga sig om listan av kärnindikatorer kan utvecklas. Det saknas i detta index mått på graden av automatisering, t.ex. förekomsten av industrirobotar, sakernas internet, M2M-applikationer. Låt oss hoppas att den utvecklade version av detta index som ska presenteras 2018 har mer av inslag som mäter morgondagens teknik.

Digital Economy and Society Index (DESI). DESI tas fram av EU-kommissionen och utkom första gången 2014. Data för rankningen av länder baserar sig på kommissionens Digital Scoreboard som har funnits sedan 2008. Sverige har rankats tvåa år 2014, etta år 2015, trea år 2016 och 2017. Kontinuerlig utveckling av indikatorerna leder dock till att poäng och rankning kan ändras år för år.

31 indikatorer fördelas på fem ”dimensioner” och 12 ”sub-dimensioner”. Jämförelsen avser EU-länderna samt Island och Norge. 28 mätpunkter baseras på kvantitativa data och tre är sammansatta av kvalitativa studier.

EU-kommissionens studie är i huvudsak baserad på kärnindikatorer, dvs. data över frågor som direkt relaterar till prestationer i digitala sammanhang. Bara en fråga kan beskrivas som proxyindikator, dvs. mått på företeelser som har betydelse för den digitala utvecklingen, kalla det digitaliseringens ”insatsvaror” om du vill, och det är måttet på andel examinerade personer inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik.

Sveriges prestation i kommissionens index är en smula bättre 2016 än föregående år även om vi ligger kvar på samma rankning. Vi går fram en liten aning i poäng, från 0,72 till 1,76, och vi har placerar oss som tia eller sämre i sju indikatorer istället för elva. De fyra indikatorer där vi går fram och hamnar på rätt sida om tiondeplatsen är andel personer som använder internet för nyheter (från 10 till 6), andel personer som använder internet för videosamtal (från 12 till 8), andel personer som använder internet för sociala nätverk (från 12 till 7), samt antalet administrativa offentliga tjänster som kan slutföras online (från 10 till 9).

I 2016 års rapport backar vi också i några indikatorer men inte så at försämringen placerar oss sämre än tionde plats i något fall.

Sämst prestationer placerar Sverige på plats 23 för andel företag med tio eller fler anställda som använder RFID som en del i leveransen av sina produkter. Mätpunkten är 2014 och alltså samma prestation som förra året, 2,74 procent för Sveriges del. Det måste sägas vara en mycket liten andel och väl under medeltalet av de studerade länderna som är nästan fyra procent. Flera EU-länder hamnar över både fyra och sex procent. Bulgarien och Portugal hamnar allra högst med nio respektive åtta procent. Det är en intressant indikator eftersom den tittar efter användning av teknik som kan relateras till ”sakernas internet” och här bör vi i Sverige vara uppmärksamma på om vi hänger med eller inte. Det är också relevant att söka fler tänkbara indikatorer för området sakernas internet. Ett användbart mått kan vara andel SIM-kort som används för maskin-till-maskin tillämpningar och andra förekommande mått för utvecklingen inom M2M.

Förekomsten av öppna och tillgängliga offentliga data har varit ett sorgebarn bland indikatorer för den digitala utvecklingen i Sverige och är det i stor utsträckning fortfarande. DESI:s mått för öppen data är nytt för 2017 och består av den procentuella andelen av det maximala antalet poäng man kan få i kommissionens mognadsindikator för öppna data. Sverige ökar visserligen från 40 procent 2015 till 44 procent 2016, men andra länder ökar mer och Sveriges rankning tappar därför från låga 20:e plats till ännu lägre 22:a plats. Sverige låg inte mycket bättre till i den indikator som kommissionen använde tidigare och vi känner igen den dåliga prestationen också från FN:s EGDI.

Sverige presterar också anmärkningsvärt dåligt i tre indikatorer för internettillgång: Andel hushåll med möjlighet till fast bredband anges vara 99 procent vilket ger plats 14, andel hushåll som faktiskt abonnerar på fast bredband, vilket anges vara 72 procent och ger likaledes plats 14, samt andel hushåll med möjlighet till fast bredband som klarar 30 Mbps och högre, vilket är 79,4 procent och renderar plats 17 i Europa. Dessa siffror stämmer i huvudsak med andra mått på hur bredbandstillgången utvecklas i Sverige och det är utan tvekan så att mycket arbete återstår och att det finns geografiska utmaningar. Men för den första indikatorn spökar definitionerna av vad man räknar som fast bredband och den metodbeskrivning kommissionen gör tillgänglig ser inte ut att vara fullständig, där framgår inte heller vilken källdata man använt sig. Återigen har vi en indikator där skillnaderna är så små att decimalerna blir avgörande, där kan vara lämpligt att räkna den negativa aspekten av indikatorn, i det här fallet andelen som återstår för att nå 100 procent, det är där relevansen finns.

Den sista indikatorn vi tittar på i DESI är den enda som också är proxyindikator: andelen examinerade personer inom naturvetenskap, teknik, ingenjörsvetenskap och matematik, eller närmare bestämt antalet av alla 20–29-åringar som har en sådan examen. Där finns i Sverige 14,7 personer för varje 1000 personer och det placerar oss på plats 20 i Europa. Spridningen är inte enorm men Sverige hamnar väl under EU-medel som är 18,2 och långt efter Storbritannien, Frankrike, Österrike, och Finland med respektive 23, 22,9, 21,8, och 21,6 per tusen. Bara för att Sverige presterar dåligt ska inte den här indikatorn räknas bort, tvärt om, men nog väcker den frågor om ålder och andel på examinerade personer.

ITU:s ICT Development Index (IDI). ITU samlar varje år in statistik om utvecklingen på telekomområdet och gör det tillgängligt i ”ITU World Telecommunication/ICT Indicators database”. Därifrån hämtas material till IDI, som är ett index för utvecklade länder och utvecklingsländer. 175 ekonomier ingår i studien. ITU hänvisar till enheterna inte som länder utan som ekonomier bland annat för att det ingår autonoma territorier som inte kan eller bör beskrivas som land. Det innebär också att deras index har en ovanligt stor andel geografiskt små enheter med stora befolkningar, ofta med en stor grupp tillfälliga besökare som inte räknas till befolkningen men tar aktiv del i den lokala ekonomin (t.ex. Macao, Hong Kong, Lichtenstein, Andorra, Färöarna). Det ger ibland extrema resultat när man ställer ekonomier bredvid varandra för jämförelser.

Index består av 11 indikatorer som alla är kvantitativa. 8 indikatorer är kärnindikatorer och tre proxyindikatorer, dessa tre mäter kompetensfaktorer och kommer från UNESCO. Sedan 2010 års rapport har Sverige rankats på platserna 2, 2, 3, 3, 6 och 7. 2017 års rapport väntas under hösten och data för 2016 finns tillgängliga i ITU:s databas för den som har tillgång till den. ITU har ändrat i rapporteringen på så sätt att före 2015 rapporterades data som resultat från föregående år och från 2015 som det innevarande årets resultat. Det ledde till att data för år 2014 saknas. Det förekommer också att indikatorer uppdateras vilket gör att fullständig jämförbarhet över tid inte är möjlig.

De elva datapunkterna fördelas på tre sub-index, Access, Use och Skills. ITU:s databas är tillgänglig för medlemsländer och andra som har tillgång till inloggningsuppgifter till ITU men inte för allmänheten vilket kan göra det svårt att göra bedömningar om ingående indikatorer.

ITU presenterar inte hur länder presterar jämfört med varandra indikator för indikator men eftersom det inte är fler än 8 relevanta indikatorer och vi har tillgång till databasen går vi igenom dem allihop.

Den första indikatorn avser andel fasta telefonabonnemang i befolkningen. Sverige har 2016 (enligt databasen) 34,1 abonnemang per 100 i befolkningen. Det är mindre än hälften jämfört med toppåret 1991 då det fanns 69,1 abonnemang per 100 människor. Årets resultat följer en stadig minskning vilket är gemensamt för många andra länder, dock inte alla. Exempelvis Portugal ökar antalet fasta abonnemang en aning år för år. Hur många abonnemang som förekommer i befolkningen påverkas av befolkningssammansättningen. Det spelar roll om det finns många individer i varje hushåll eller om det finns många personer i landet som har abonnemang men inte räknas till befolkningen, t.ex. affärsresenärer och gästarbetare. I en jämförelse med alla ekonomier som ingår i ITU:s databas hamnar Sverige med 34,1 abonnemang på plats 41. Många av de som hamnar högt är små ekonomier, Monaco, Falklandsöarna, St. Helena, Gibraltar, Malta (avrundat har de respektive 121, 74, 67, 57, 54). Men även Frankrike, Sydkorea, Tyskland och Storbritannien hamnar högt (med respektive 60, 56, 53, 52). Sverige har som sagt minskat sedan 1991 och många andra länder minskar också. Det kunde vara intressant att se när olika länder toppade antalet abonnemang, på vilka nivåer de toppade och hur det möjligen samvarierar med andra faktorer, till exempel med ökning av nästa indikator, antalet mobiltelefonabonnemang per 100 invånare. I Sverige fanns fler mobilabonnemang än fasta abonnemang redan före sekelskiftet. Däremot är inte indikatorn i sig särskilt relevant för den svenska digitaliseringspolitiken.

Sverige har år 2016 126,67 mobilabonnemang per 100 invånare vilket placerar oss på 59:e plats i ITU:s databas. Det är en aning lägre från föregående år och bryter en uppåtgående trend. Däremot är det inte unikt för Sverige att minska antalet mobilabonnemang. Danmark och Finland har gått bakåt i några år. Det EU-land som har flest mobilabonnemang är Estland, med 148 per 100 invånare och de placeras på 27:e plats i ITU:s databas. Andra EU-länder som hamnar högre än Sverige är Luxemburg, Polen, Litauen, Italien, Cypern, Finland, Lettland, Holland, Slovakien och Bulgarien. Man kan fråga sig vilken indikator som vore intressant för just telefoni. Om någon. Den här indikatorn behöver jämföras med en som kommer längre fram, abonnemang på mobilt bredband, där Sverige har ungefär samma andel, 125,2 vilket dock renderar en avsevärt bättre placering mot andra länder.

Nästa indikator avser landets totala kapacitet för internationell internettrafik fördelat på antalet internetanvändare. Måttet uttrycks som (bit/sekund) / internetanvändare. För Sverige är det år 2016 ca 506 000 vilket ger en niondeplats. Högst i världen är Luxemburg med 8 400 000 (följt av Hong Kong, Gibraltar, Malta, Island, Singapore, Taiwan, Lichtenstein och Sverige). Länder med stor andel internationell internettrafik och liten befolkning hamnar högt i detta mått. Det är viktigt med tillräcklig kapacitet för internationell internettrafik både för befolkning och för näringsliv men siffrorna säger inget bestämt utan ger snarare antydningar om landet hänger med eller hur digitaliserat och globaliserat dess näringsliv är. Det är svårt att dra några slutsatser om vad som är rimliga nivåer. Hur lite är för lite, t.ex. för ett EU-land där Europas större länder ligger under 100 000 (utom Storbritannien som har samma trafiknivå som Sverige), eller för utvecklingsländer med ambitioner, där t.ex. Rwanda ligger väl under 10 000. Det är också relevant att fråga sig varför Sverige ligger relativt högt i detta mått.

Diagram 1: Internationell bandbredd

Andel hushåll med dator, vilket inkluderar läsplattor men inte smarta telefoner, är i Sverige ca 88 procent och minskande. Kommer vi se samma tendens här som för fasta telefonabonnemang, en lång uppgång som följs av en gradvis nedgång?  Möjligen, men inte alls säkert. Sverige placeras på plats nr 16 och ingen av de som placeras före Sverige minskar sin andel hushåll med dator, tvärt om. Vad betyder det för Sverige, har vi fått fler hushåll med små ekonomiska resurser eller finns andra förklaringsfaktorer som vi bör uppmärksamma?

92 procent av svenska hushåll har tillgång till fast eller mobilt internet år 2016 enligt ITU. Det placerar Sverige som nummer 14 i världen, 7 i Europa och 4 i EU. Det är en intressant indikator på många sätt. Flera ledande länder tycks ha planat ut och oscillerar kring vad som tycks vara individuella toppnivåer men vad avgör på vilken nivå länder slutar öka? Det är också intressant att titta närmare på hur måttet rapporteras, särskilt som vissa länder fortsätter öka på så höga nivåer som 97, 98 och drygt 99 procent. Ordet ”tillgång” är viktigt men används olika av ITU och EU-kommissionen. Jämförbarheten här blir knepig och det talar för att komplettera med mått på de som inte har tillgång till internet.

Ett motsvarande mått är hur många som faktiskt använder internet, vilket är IDI:s nästa index. I Sverige anges det vara 91,5 procent av alla individer, vilket ger plats 18 globalt, 11 i Europa och 4 i EU. Det är sämre än samma indikator i NRI där vi rankar nr 3. Det kan tyckas märkligt eftersom NRI:s siffror är hämtade från samma databas som IDI. Men vid en närmare titt är NRI:s siffror i rapporten från 2016 hämtade från ITU:s data från 2014. Då stämmer det bättre och skillnaden mellan indexen förklaras av att IDI har med länder som saknas i NRI men som har höga andelar internetanvändare: Andorra, Liechtenstein, Färöarna, Monaco, Falklandsöarna, Bermuda.

Många länder har ungefär samma andel hushåll med tillgång till internet som andel individer som använder internet men en del länder har väsentligt färre som använder än hushåll med tillgång (Saudi Arabien, Singapore, Korea, Macao, Japan, Irland) medan andra har väsentligt fler som använder än hushåll med tillgång (Monaco, Aruba, Andorra, Gibraltar). Även i denna indikator går Sverige kräftgång men till skillnad mot föregående är det bara vi och Holland (plats 17) som tycks ha planat ut. Andra länder fortsätter öka, om än långsamt. Frågorna här är därför likartade, finns individuella toppnivåer och vad avgör dem, och vad behöver vi känna till om icke-användarna?

Abonnemang på fast bredband var en viktig indikator i NRI som hämtat data från ITU, den ingår också i ITU:s IDI. För Sverige har år 2016 36,3 procent av individerna abonnemang på fast bredband. Man kan fråga sig om individer eller hushåll är den bättre måttenheten för att mäta fast bredband, det senare förefaller mer logiskt åtminstone för svenska förhållanden. Men medan tillgången till bredband i hushållen stagnerat i Sverige, ökar fortfarande måttet för fast bredband i befolkningen vilket också gäller för de länder som placeras före Sverige. I detta mått hamnar vi globalt på plats 21, i Europa på plats 17 och i EU på plats 9.

För mobilt bredband ser det en smula annorlunda ut. I den indikatorn placeras Sverige med 125,2 abonnemang per 100 personer på plats 10 globalt, 3 i Europa och 2 efter Finland i EU. Det ska jämföras med den tidigare indikatorn om andel mobilabonnemang i befolkningen, där Sverige med ungefär samma andel placerades på plats 59 globalt och 11 i EU.

IDI har utöver dessa också tre proxyindikatorer med data som hämtas från UNESCO:s öppna databas: antal år i skola, andel som går vidare till gymnasium, och andel som går vidare till universitet och högskola. Dessa tre mått läggs i IDI samman i ett sub-index de kallar Skills och där placeras Sverige på plats nr 30 globalt och 15 bland EU-länder. Dessa är inte de enda proxyindikatorer där Sverige presterar dåligt, i NRI förekommer en skatterelaterad indikator som placerar Sverige på plats 107. Just kompetensrelaterade mått förekommer ofta som proxy i index om digitaliseringens utveckling och har det gemensamt att det inte ser bra ut för Sverige. Ett exempel ges i diagrammet nedan med ett litet urval Europeiska länder och andelen individer som går vidare till högre studier. Den här typen av ställföreträdande mått har något relevant att säga om förutsättningarna för den digitala utvecklingen att fortsätta i framtiden, trots att de ligger utanför vad som direkt relaterar till den digitala utvecklingen. I värderingar av internationella index är det därför viktigt att se också till proxyindikatorer och att göra självständiga bedömningar om vilka sådana indikatorer som är viktiga för Sverige. Det faktum att prestationen inte är bra på dessa mått talar för att titta mycket noga på dem.  

Diagram 2: Individer som går vidare till universitet och högskola

e-Intensity Index (e-II), Boston Consulting Group har under ett antal år samlat data som de publicerat i ett ”e-intensity index”. Deras studier har väckt intresse inte minst för att de i Sverige fört argumentet att Sveriges prestation i jämförelse med andra länder blir allt sämre år för år, och om utvecklingen håller i sig kommer Sverige och en del andra digitala föregångsländer tappa positioner till andra länder med stark tillväxt i indikatorer för den digitala utvecklingen. Det har varit en retorik som antyder att det finns mycket att lära av företagets index för att formulera en mer offensiv och aktuell politik för digitalisering. Det är därför mycket tacksamt att e-II gjort datamaterialet för åren 2011-2016 tillgängligt för närmare analys.

73 länder ingår i studien. Sverige rankas sedan 2011 som nummer 2, 2, 3, 6, 7, samt 9 för år 2016. e-II menar i sin argumentation att Sverige riskerar placeras på plats 12, 2020 och plats 22, år 2025, medan t.ex. Kina klättrar från 20:e plats i år till nr 10, 2020 och nr 1, 2025.

e-II hämtar indikatorer från en blandning av proprietära källor (Ovum 2st, Euromonitor 2 st, Magna Global 1 st, ComScore 9st) och öppna källor (WEF:s NRI 6st, ITU 4st, FN:s EGDI 2st). Eftersom all källdata inte är tillgänglig går det inte att fullständigt känna till vilka data som baseras på kvantitativt och kvalitativt underlag men en uppskattning är att 17 datapunkter är kvantitativa och 9 är kvalitativa. En annan kategorisering som kan göras av data är att samtliga utom en datapunkt är kärnindikatorer, där den enda proxyindikatorn är kvalitet i naturvetenskaplig och matematisk undervisning, en indikator som hämtats från WEF:s Expert Opinion Survey som ingår i NRI.

De 26 datapunkterna fördelas i tre sub-index, Enablement, Expenditure och Engagement, där den sista i sin tur delas i Business Engagement, Consumer Engagement samt Government Engagement.

De mätpunkter där Sverige presterar som sämst (15 eller sämre) placerar oss på plats nr 42, 28 och 16 för olika delar i FN:s e-förvaltningsindex EGDI, 39 för andel av befolkningen som spelar dataspel online, 35 för NRI:s expertbedömning om kvaliteten på utbildning i naturvetenskap och matematik, 31 för andel av befolkningen som hanterar personliga finanser online, 31 för andel i befolkningen som har mobila bredbandsabonnemang, 21 för mobiloperatörernas investeringar (CAPEX) som andel av befolkningen, 18 för andel av befolkningen som använder community webbplatser, 17 för andel som använder e-post, 17 för andel köp i handeln som görs med mobila medel. Den dåliga prestationen för olika aspekter av användning känns igen från DESI. Däremot känner vi inte till vilka länder som presterar bra i dessa mått eftersom källdata för användningsindikatorerna inte är öppet tillgängliga.

En invändning man kan ha på e-II:s index är att data från 2014 presenteras som data från 2016. Det är emellertid lätt åtgärdat för datapunkter hämtade från NRI, IDI och EGDI, där mer aktuella data är tillgängliga. För Sveriges del skulle mer aktuella data vara bra eftersom vår prestation särskilt i e-förvaltningsindexet tar ett stort kliv framåt.

I en simulering av e-II:s data där samtliga fem indikatorer för Government Engagement uppdateras med siffror från EGDI 2016, förbättrar Sveriges prestation i just det sub-indexet med fyra positioner, från plats 20 till plats 16, och det sammanvägda resultatet för hela e-Intensity indexet skulle placera oss på plats 8 istället för plats 9, allt annat lika. En fullständig uppdatering av alla länders data skulle sannolikt ge Sverige en något bättre placering än plats 8. Utan att uppdatera hela databasen för samtliga länder går det inte att säga något säkert om Sveriges prestation i e-II:s index för 2017 men de källdata vi har tillgång till, uppdateringar i ITU:s databas, en ny version av NRI och EGDI, säger att Sverige presterar bättre relativt andra länder i flera avseenden. Medan det inte förtar företagets övergripande argument som framförts att Sverige måste akta sin digitala utveckling, visar det ändå att den negativa projicering som e-II föreslagit tycks vara överdrivet negativ.

e-II använder flera relevanta indikatorer som vi inte sett hos andra index och de presenterar detaljerna i sitt index i en översiktlig ”Dashboard” med färgmarkeringar för att indikera styrkan i prestationer. Det visar hur Sverige behöver vara uppmärksamt på hur konkurrenskraftiga vi är på flera områden.

FN:s E-Government Development Index (EGDI) presenteras sedan 2003 vartannat år. Senaste rapporten kom sommaren 2016. Sveriges prestation har sedan 2008 placerat landet som nummer 1, 12, 7, 14 samt 6. Intressant för Sveriges del är att vi går starkt framåt och att den övergripande prestationen för Sverige lyfter Sverige från 14:e plats till 6:e plats men den stora variationen mellan rapporter väcker också frågor om hur indexet är konstruerat och vad det rapporterar.

EGDI baseras på tre sub-index, Telecom Infrastructure Index (TII), som hämtar all data från ITU, Human Capital Index (HCI), som hämtar all data från UNESCO, samt Online Service Component (OSI), som hämtar data från en enkät som fylls i av 111 utpekade experter från 60 olika länder. I tillägg till dessa tre sub-index och kompositindexet EGDI, presenteras i samma rapport också ett e-Participation Index (EPI) som baseras på delar i OSI.

TII består av fem indikatorer som är identiska med IDI, som dock har ytterligare tre kvantitativa kärnindikatorer. I TII rankas Sverige på åttonde plats, ungefär lika med vår sjundeplats i IDI. Vi tittar också på hur det såg ut 2010 i detta index och ser att Sverige då placerades på tredje plats.

HCI består av fyra kompetensrelaterade frågor som delvis också ingått som proxyindikatorer i andra index: Förväntat antal skolår, antal skolår i medeltal, vuxnas läskunnighet, andel som går vidare till gymnasium och högre utbildningar. I detta index hamnar Sverige också på åttonde plats jämfört med andra länder i EGDI, en förbättring från 2010 då vi placerades som nr 18. Hela sub-indexet HCI består alltså av proxyindikatorer och man kan fråga sig vilket värde det har för de jämförelser vi gör här. Särskilt indikatorn för vuxnas läskunnighet kan ifrågasättas eftersom UNESCO inte har mer aktuella data än 2012 för Sverige och länder förefaller ha olika principer för hur data rapporteras.

Sub-indexet OSI är det enda som har något att göra med e-förvaltning och kanske bör man helt räkna bort TII och HCI för att undvika dubbelräkningar i våra jämförelser och få med något relevant om e-förvaltning. Emellertid är inte all data för OSI tillgänglig att analysera. Vad vi vet om OSI är att Sverige rankas som nummer 15 år 2016 och vi kan se att det är en förbättring från 2010 som vi också tittat på, då vi rankades som nr 24. Metodavsnittet i FN:s EGDI-rapport har inte mycket mer att berätta i termer av data eller uppgifter om hur datainsamlingen går till. En grupp experter och frivilliga FN-medarbetare uppdras att besvara en enkät med frågor om vilka onlineresurser som finns tillgängliga. 143 frågor på sex teman fördjupas i 4 olika nivåer: Emerging Presence (finns grundläggande information tillgänglig), Enhanced presence (finns ytterligare verktyg och tjänster), Transactional Presence (finns möjligheter till interaktivitet med tjänsten), samt Connected Presence (finns ett whole-of-government perspektiv, fullständig interoperabilitet mm). Som enda land har Storbritannien alla poäng i OSI och får poängen 1,0, även Australien och Singapore hamnar mycket nära.

Diagram 3: Poäng i EGDI och OSI 2016

Det är svårt att veta vilka slutsatser man kan dra från resultatet i OSI och EGDI generellt. Dels känner vi inte till om eller hur frågorna i enkäten utvecklas år för år, dels kan vi inte bedöma möjligheterna för datainsamlingen att ske likvärdigt år för år. Är det t.ex. samma två experter eller frivilliga som gör datainsamlingen för Sverige och vilket utrymme för tolkning eller godtycke i svaren finns i metoden? Variationer i prestation i respektive del-index ger ingen ledtråd till variationen i EGDI.

Oaktat metodfrågor och bristande transparens ger resultatet anledning att dra lärdomar från de länder som leder EGDI. Särskilt de relativt stora länder som presterar starkt, Storbritannien, Australien och Sydkorea visar att det är möjligt att åstadkomma mycket med e-förvaltning.

Slutsatser

Man ska vara mycket försiktig med att dra slutsatser både av starka och svaga placeringar liksom av rörelser över tid. Den statistiska signifikansen i förändringar länder emellan och för samma land mellan olika år är mycket svag. Skillnaderna länder emellan är ofta små och även minimala förändringar i poäng ger ofta utslag i rankningar. Det är svårt att säga något om Sveriges prestation över tid med någon säkerhet, annat än att det på indexens övergripande nivå finns en nedåtgående trend i Sveriges rankning, något vi kom fram till i den föregående artikeln.

Oavsett slutsatser på makro-nivå med jämförelser mellan länder och över tid, är indexen värdefulla källor för fördjupade studier på mikro-nivå. Vi har tittat närmare på enskilda mätpunkter för att bedöma saker som om mätpunkten är relevant för att nå svenska politiska mål och prioritera de som vi upplever vara centrala, om mätpunkten är relevant för att värdera utvecklingen av digitalisering i Sverige och om det saknas viktiga mätpunkter. Detta väcker frågor om svenska data som lämnas är av god kvalitet, om försämringar över tid kan förklaras av beslut som oförutsett gett en negativ utveckling, om skillnader mellan länder kan förklaras av skillnader i mätmetoder, val av kategorier eller definitioner. Det väcker också frågor om andra länders stärkta prestationer har bakomliggande förklaringar som kan överföras till svenska förhållanden, om möjliga åtgärder för att stärka prestationen för mätpunkten. Frågor som dessa framstår som självklara för en att-göra lista efter att ha närstuderat indikatorer för digitaliseringens utveckling. Och ju fler indikatorer som studeras, desto bättre blir sannolikt att-göra listan.

Det finns en hel del Sverige behöver bli bättre på om vi ska nå målet att vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Om internationella jämförelser liknande de vi gjort här är referensram för vad som är bäst i världen, finns mycket att lära från den grupp länder som framstår som digitala föregångsländer: Danmark, Finland, Holland, Norge, Storbritannien, Sverige, Sydkorea.

Det går alltid att finna förklaringar till varför Sverige inte kommit lika långt som något annat land i något avseende. Förklaringarna kan emellertid misstas för skäl för att något är svårt och att man därför bör undanta just det området från viktiga insatser för att bli bättre: Det kommunala självstyret. Den svenska förvaltningsmodellen med kollektivt beslutsfattande och oberoende myndigheter. Målkonflikter. Det parlamentariska läget i riksdagen. Kommersiella intressen. Säkerhetsrisker. Legitima och rimliga skäl att inte ändra på något. Skäl som behöver skärskådas när alla lågt hängande frukter har skördats. Konkurrensen hårdnar för den som vill vara bäst. Det höjer kunskapskraven på politikens underlag, inte minst vilka indikatorer vi använder för att mäta vår prestation.

Med många möjliga felkällor är det svårt att dra säkra slutsatser av enskilda index eller skillnader mellan dem. Det ligger nära till hands att göra svepande påståenden på makro-nivå men det kan vara mer informativt att använda dessa index för analyser på mikro-nivå, att se till varje enskild datapunkt och bedöma dess kvalitet och därefter ställa frågan ”so what?”, vilka slutsatser är för oss relevanta att dra av dessa uppgifter.

Ett bra kunskapsunderlag har svar på hur vi kan bedöma varje mätpunkts kvalitet, om den är relevant för de politiska mål vi har i Sverige eller om den är informativ på annat sätt, om den berättar något viktigt om förhållanden i andra länder som vi kan lära av, om den antyder att andra aspekter i frågan bör mätas, och ytterst om den ger oss det underlag vi behöver för att formulera åtgärder för att stärka vår prestation på områden som är prioriterade enligt regeringens olika mål. Ett sådant underlag är en bra grund för att formulera åtgärder att inkludera i en handlingsplan.

Nästa steg är att göra ett urval indikatorer som är relevanta för Sverige och svenska förhållanden och att uppmärksamma var det finns gapande kunskapsluckor och hur de kan fyllas. Vilka relevanta indikatorer behöver vi inom till exempel:

  • E-förvaltning. Sverige behöver bli bättre på e-förvaltning och har sannolikt mycket att lära från länder som Storbritannien, Singapore och andra. Vi behöver också mer robusta mått på digitaliseringens möjligheter för offentlig verksamhet och offentliga tjänster.
  • Beskrivning av kostnader och priser. Är internet dyrt eller billigt i Sverige, har även personer med små medel tillgång till rimliga datamängder med rimliga hastigheter.
  • Användning. Vilka andra sätt att beskriva användning kan prövas, t.ex. genom att använda uppgifter från Google om sökningar i olika länder, vad säger det om sök-kompetens och informationsbeteende som kan vara internationellt jämförbart.
  • Användare och icke-användare. Vilka använder inte internet eller använder i begränsad utsträckning och hur ser deras möjligheter ut att ta del av offentliga tjänster, samhällsinformation och annat. Hur ser frekvent och omfattande är verksamheter inom delningsekonomin.
  • Vilken telekominfrastruktur vill svensk digitaliseringspolitik ha och hur kan vi mäta den både ur det utbudsperspektiv som är det vanliga och ur ett efterfrågeperspektiv, t.ex. med mått för olika kvalitet på tjänsten internet som kunder kan ha behov av att känna till.
  • Säkerhet och internetinfrastruktur. Det finns flera möjligheter att mäta säkerhet än vad som sker. Till det relaterar indikatorer om internets fysiska och logiska infrastruktur där data finns men inte används annat än i specialiserade sammanhang, det gäller saker som säker signering och tillgång till IPv6.
  • Morgondagens teknik och tjänster. Digitala valutor. Elektroniska betalningar. Maskin till maskinkommunikation och varianter under paraplyn som ”sakernas internet” och ”smarta städer”. Förekomsten av algoritmer, maskinlärande och artificiell intelligens, robotik och automatisering i näringsliv och vardag.
  • Vilka ställföreträdande indikatorer för digitaliseringens utveckling, eller indikatorer för digitaliseringens insatsvaror, är viktiga. Några centrala resurser som kan vara viktiga värdemätare är tillgång till riskkapital, energitillgång, radiospektrumutrymme, investeringar i forskning och utveckling på universitet och högskolor, tillgång till universitetskurser och lärare, relevant policyarbete och politisk ledning på central och lokal nivå, möjlighet för policy att få genomslag. Hur central är kompetensfrågan? För allmänhetens förmåga att använda digitala hjälpmedel kan kompetens vara överskattat, och för näringslivets tillgång till specialister för att konstruera teknik och tjänster kan den vara underskattad. Här behövs sambandsanalyser. Forskning har visat att investeringar i it får positiva effekter på produktivitet bara om investeringarna åtföljs av en anpassad arbetsorganisation, hur mäter vi det?